När börjar det nya året?

När börjar det nya året? Börjar det när almanackan säger att det är 1 januari, eller ………? Börjar egentligen allt långt innan vi ser det?

Sen många år tillbaka har december kommit att bli en viktig tid för mig. I det yttre är jag trött och passiv. Men i det fördolda, bortom mitt medvetna jag, sker det saker.Jag har förstått att denna trötthet och passivitet är ett viktigt tillstånd. Kanske är det den viktigaste perioden på hela året, och den viktigaste förutsättningen för det arbete som ska ske under det kommande året. Jag tror att det är där allt startar, där det börjar. I tiden runt vintersolståndet. Där i det till synes passiva är det som det nya året börjar.

Mörkertiden kallar jag den här tiden, det här tillståndet, som jag har kommit att betrakta som något heligt. En tid då det är möjligt för mig att närma mig, gå in i och omslutas av detta heliga. Det har blivit tydligt för mig att decembermörkret har en Gåva i sitt sköte, en Gåva som kan sökas bara genom att i tillit gå in i Mörkret  och låta sig omslutas av det. Mörkertiden innebär en möjlighet att gå in i Det Stora Mysteriet och hämta något där

Mörkertid – för mig har det blivit ett så vackert ord. När vi släpper föreställningen om mörker som något skrämmande, något farligt, så blir det istället en möjlighet. Mörker och ljus är inte motsatser, de är båda lika viktiga delar av vårt medvetande. I mörkret vilar Mysteriet, den del av våra liv som vi inte har tillgång till i vårt vakna medvetande, den del av oss som vi måste närma oss på knappt skönjbara vägar, den del av oss själva som vi måste ledas till av krafter som vi inte helt kan kontrollera, utan bara välkomna genom att öppna oss för dem.

Jag har sedan många år tillbaka en ritual att önska tre ting inför nymånen.( Och att tacka för dem) När jag stod inför den nymåne som skulle leda in i Mörkertiden kände jag att det här är kanske det viktigaste månvarvet på hela året. Jag fokuserade djupt på frågan om vilka som var mina viktigaste önskningar. Det blev en önskan  som har att göra med relationen till mina närmaste, en önskan om att tydligare kunna höra min själs viskningar om det som är min livsuppgift vad gäller arbetet, och en ospecificerad önskan om att förutsättningslöst kunna ta emot den gåva Mörkertiden  har att ge mig.

Nu när vi närmar oss vintersolståndet och Mörkret sluter som som djupast omkring mig känner jag att de önskningar jag gjorde inför den senaste nymånen  inte bara gäller för det här månvarvet utan också för hela året. Det är här i Mörkertiden som det nya året börjar.  I det knappt skönjbara, i tillit till att livet leder oss när vi inte själva kan se.

Att lyssna till min själs viskningar

Som en försiktigt porlande bäck känns den, den där känslan som flyter genom mig medan jag går här i mina vardagliga sysslor. Jag blir medveten om den när jag går min morgonpromenad med hunden och jag njuter av att den finns där som en underton i allt det vardagliga under resten av dagen
Vi har precis avslutat en vecka med Anna Southeringtons kurser “Inkamästarnas arv” och “Inkaguldet inom dig“. Det har varit små kurser där deltagarna haft möjlighet att få stort individuellt utrymme och att lära känna varann. Det ger också mig en möjlighet att komma närmre människan bakom det namn som finns på anmälningslistan. Det har alltid känts väldigt bra och mycket enkelt att samarbeta med Anna och att arrangera hennes kurser. Men den här gången lämnar kurserna och de möten som skett en alldeles speciell känsla efter sig. Som vanligt har jag gått lite ut och in i kurserna. Jag vill vara väl förtrogen med kursupplägg och kursinnehåll för att kunna guida kursdeltagare som vill veta mer innan de anmäler sig. Inkamästarnas arv har Anna hållit här så många gånger nu så den har jag hunnit vara med på ett antal gånger, men Inkaguldet inom dig var ny i sin utformning och med ett delvis nytt upplägg.Så där har jag varit med tillräckligt mycket för att få en uppfattning om kursen
Nu känner jag en sån tacksamhet för det jag fått vara med om där.
Den här sommaren har ett beslut vuxit fram i mig: Att det som min själ länge viskat till mig måste speglas tydligare i mitt liv och i min verksamhet. Jag känner att jag vill ta de steg nu som behövs för att det ska kunna få växa sig starkt och speglas i det yttre. Långsamt har insikten vuxit fram att jag måste ge mig helt och fullt nu till det som kommer från viskningarna djupt inifrån mig själv. Jag måste våga lita på detta till 100% och leva efter det.. Jag måste ha tillit till att jag klarar mig ekonomiskt och att det bär. Och jag har känt inställningen växa fram att jag är beredd att pröva att släppa tanken att jag måste ha vissa delar av verksamheten för att ekonomin ska gå runt. Nu vill jag pröva vad som händer om jag slutar tänka så. Kanske har min tanke att det är nödvändigt gjort det nödvändigt. Det känns lite pirrigt, men jag känner också att när jag nu har börjat tänka så så kan jag inte vända om. Jag måste gå vidare.
Så nu har jag börjat släppa fram viskningarna som jag hört i flera års tid om att skapa ett projekt som tar sin utgångspunkt i min trädgård, en ide om hur jag vill utforma den som funnits hos mig sedan mycket lång tid tillbaka. Och att i min verksamhet använda mig av trädgården som en spegel för mänskans inre.
De sista åren har jag känt att det kommit närmre, jag har nämnt det då och då till vänner, men huvudsakligen har det bara funnits i tanken. Så den här sommaren har det hänt flera saker som liksom puffar mig framåt mot ett beslut. Den del av verksamheten som skulle få ekonomin att gå runt har inte gått så bra som den brukat. Och det har väckt tanken att det kanske är tid nu att, om inte släppa den helt på en gång så, i alla fall att inte ge den samma uppmärksamhet som tidigare. Att flytta fokus så att andra delar kan växa. Att börja tänka annorlunda.
Så har jag kommit i kontakt med en trädgårdsmästare (eller ska jag kanske säga trädgårdsmästarinna ) som har kunskaper som jag själv saknar. Så växer min beslutsamhet att lyssna till det som så länge velat komma fram, och när jag börjar lyssna med större allvar till det så börjar det också allt mer ta form. Så finns namnet där Trädgården - Själens spegel. Men fortfarande mest i mina tankar, fortfarande nästan bara inom mig själv.
Så i anslutning till Inkakurserna så händer ett par saker som verkligen ger kraft åt mina beslut.
Som vanligt sätter Anna och jag i gång att pladdra i bilen på väg från Sturup där jag hämtat henne. Och det visar sig att vi har haft parallella processer. Hon har också fattat ett liknade beslut om att pröva vad som händer om man släpper en tanke om att man måste göra vissa saker för att få ekonomin att gå ihop. Samma insikt om att det kanske är den egna tanken som är ett hinder för förändring.. Sen händer saker tillsammans med henne och kursdeltagarna som gör att jag känner mig så bekräftad i det som är mina djupaste önskningar och visioner. Att jag känner mig sedd i det som jag djupast vill, att de uppfattar mig som det jag längtar efter att vara och efter att leva i min yttre verklighet. Och detta ger mig en sån kraft till att verkligen gå vidare med mina visioner.. Det hjälper mig till en orubblighet i beslutet att inte vända om, att våga, att ha tillit och att tro på min förmåga. Jag tackar ur djupet av mitt hjärta för det jag fått vara med om.
Jag ska låta visionen växa sig stark under vintervilan och komma till uttryck i handling när en ny vår kommer. Och vartefter som det träder fram ska jag berätta mer om det.

Genom Tid och Rum

En dag i vintras träffades två hundar och började leka. De hade så roligt tillsammans så mattarna började prata. Det  hann bli ett långt samtal alltmedan hundarna for upp och nerför backen så snön yrde.
 Det var upprinnelsen till det som jag nu med stort intresse och spänning ser fram emot:"Genom Tid och Rum - en arkeologisk vandring med samtids- och framtidsreflexioner".
Jag fick veta att Ann-Louise är arkeolog som just startat eget företag, och Ann-Louise fick veta att jag driver Näckrosen Kursgård. "Alldeles bakom där, vid Näbbe mosse har det gjorts mycket intressanta fynd från stenåldern", sa Ann.Louise. "Vi kanske skulle kunna göra nåt tillsammans ", sa jag.
Och från början var det kanske i mina tankar mest  en inkomstmöjlighet. Som blev alltmer intressant varefter som vi träffades och började prata. Och som sedan har blivit ännu mer intressant när det började hända saker i mitt medvetande och i mina tankar.
Jag visste att förra ägaren hade hittat en flintyxa i åkern här utanför så jag tog kontakt med en av hans döttrar för att höra om hon visste var den fanns nu och om jag kunde få låna den.

När jag fick yxan i min hand kände jag en sån tyngd från den att den manade mig att stanna upp i det jag höll på med för att lyssna. Lyssna till något som jag inte klart kan säga vad det var, bara att det var mycket betydelsefullt. Tyngden liksom talade till mig, ropade på mig. Den tog mig in i ett tillstånd av att bara lyssna, utan att veta vad jag lyssnade till. Det var en förunderlig upplevelse och jag tackade från mitt hjärta för det betydelsefulla som jag kände att den här yxan var inledningen till. Jag kände mig vidrörd av något stort, som fyllde mig med tacksamhet, vördnad och förundran.

Den har hittats i åkern här utanför. En 5000 år gammal yxa, från äldre bondstenåldern .Jag försöker att förstå att någon har ägt den här yxan, för någon har den varit ett högt utvecklat redskap. Och jag känner i den stunden att forntidens historia får andning och hjärtslag.

Någon vecka senare står jag ute på gårdsplanen och ser fullmånen, så finns yxan där i mina tankar och jag inser någonstans djupt inom mig att så har de människor som en gång levde här också stått och sett fullmånen. Samma måne. De har stått här och sett samma måne. Då känner jag att våra andetag nästan rör vi varandra. Och jag uppfylls av en djupt andäktig känsla.
Sen jag fick yxan i min hand har jag börjat uppleva  att de som en gång levt här viskar till mig genom årtusendena: "Vörda jorden, visa tacksamhet och kärlek till vår Moder Jord. Lev så att ditt liv blir en vandring i skönhet för då kommer du alltid att kunna känna kraften från Moder Jord under dina fötter, du kommer att känna att du är en del av henes hjärtslag", säger viskningarna till mig.

Nu har jag levt med stenåldersfolkets liv i mina tankar de senaste månaderna .Det finns mycket som tilltalar mig i deras sätt att leva, såsom vi kan gissa oss till det. De åt det som fanns i deras omgivning, och de var medvetna om att allt de behövde för att leva kommer från Moder Jord. De såg Jorden som något heligt. Så menar jag att det  fortfarande är: Allt vi behöver för att leva kommer fortfarande från Moder Jord. Men i vårt komplicerade samhälle ser vi inte längre så tydligt det sambandet.

Så nu är  min önskan att, genom mitt och Ann-Louis samarbete "Genom Tid och Rum", kunna inspirera våra medvandrare i livet till att tänka på sina liv utifrån  perspektivet att vi ska belasta vår Moder så lite som möjligt, genom att t.ex. noggant välja vad vi äter. När det sättet att tänka har fått verka ett tag så tror jag att det är möjligt att ta emot Moder Jords gåvor på ett mer medvetet sätt, så att de ger näring inte bara till våra kroppar utan också till våra själar. Så att de skänker en känsla av tillfredställelse och delaktighet i det stora mysterium som vi, liksom stenåldersfolket, är en del av.

Genom Tid och Rum- en arkeologisk vandring med samtids- och framtidsreflexioner
http://www.nackrosen.net/default.asp?pid=133

"Någonting stiger mot ytan" - eller om att förhålla sig till ett bygge

Så är ombyggnaden, som avstannade i slutet av november när vintern kom, återupptagen. Och innan en ny yttervägg kan börja byggas måste en bjälke i den gamla väggen stabiliseras. Den  har flyttat på sig, så att den takbjälke som vilar på den håller på att glida av. Ett försök att, med slägga, slå den på plats har misslyckats. Nu måste det till en annan lösning och Peter,  fastighetsskötaren har en ide om hur den ska tvingas på plats med hjälp av kraftiga vinkeljärn och bultar. Det är spännande när det ska genomföras. Det är en rejäl tyngd som vilar på den bjälke som ska tvingas in. Jag känner att jag måste be De Osynliga om hjälp i det här arbetet. När jag står där strax innan det ska genomföras kommer jag att tänka på en dröm jag hade för många år sen. Jag drömde jag såg en jätte i backen här utanför. Träden nådde honom till bröstet och han hade halvlångt hår som fladdrade i vinden. Jag uppfattade hans namn som JätteSnäll. Han måste vara den rätte att hjälpa till här, tänker jag. Så jag ber honom hjälpa till, om det är möjligt.

-Det här går lättare än jag trott säger Peter när han börjar dra åt bultarna. Det är inte så svårt som jag hade föreställt mig. Han upprepar det  flera gånger under arbetets gång. Och han lyckas få bjälken tillbaks på plats där den en gång varit.

Jag tackar JätteSnäll för hjälpen.

Så har ombyggnaden fått en god start. Men nästa dag vaknar jag med huvudvärk och tvivel. Ska jag verkligen göra så som jag tänkt med den här ombyggnaden? Blir det bra så? Eller…?

Tankarna snurrar och efter en stund inser jag att det inte är tankarna som kommer att leda mig rätt och ge mig svaren.. Det är något annat  som måste till.

När jag släpper  "det grubblande tänkandet” kommer en annan slags tankar, eller bilder, eller  …….. Jag börjar lyssna istället för att försöka tänka ut.

När jag arbetade som textilkonstnär, innan jag flyttade till österlen och var med om att starta Näckrosen vävde jag  en bild med namnet ”Någonting stiger mot ytan”. Jag hade ingen aning om att den, eller snarare den sanning som den kom ur, skulle komma att vägleda mig i mitt förhållningssätt till livet 25 år senare. Den kom till mig så som alla bilder kom till mig då när jag arbetade konstnärligt . Den bara fanns där och jag lyssnade till den och lät den träda fram i min vävstol.  När jag fick en bild var den aldrig tydlig från början. Den var mer som en aning. Kanske såg jag en rörelse, eller en färg. Sen följde ett tålmodigt arbete med att lyssna inåt och fånga upp det  som framträdde.

Många gånger har jag tänkt på det här sättet att arbeta när jag nu driver kursgården. Metodiken från det konstnärliga arbetet har gett mig tillit när jag befinner mig i situationer då jag inte riktigt vet vad jag ska göra. Jag tänker på hur en bild  som bara var en aning  när den först dök upp i mitt medvetande, efterhand som jag arbetade med den, blev allt tydligare .

Bilden ”Någonting stiger mot ytan” skildrar  den processen. Från ett dunkel där inget kan urskiljas lösgör sig något som vartefter får en allt tydligare form. Och blir synligt.

Jag visste när jag vävde den att den skildrar medvetandeprocessen men jag visste inte vilken djup verklighet den var sprungen ur. Eller att den 25 år senare skulle ge mig en stark tillit till livsprocessen och en djup känsla av förankring i mitt liv.

Den här bilden står fram så tydligt för mig nu, eller inte bilden utan det den berättar för mig. Den dyker upp som en vägledare som har något viktigt att säga mig i de funderingar och beslut jag ställs inför i arbetet med den ombyggnad som vi påbörjat. När jag börjar tvivla så kommer bilden och talar till mig. Påminner mig om att ha tillit till att processen har sin gång. Och att jag steg för steg kommer att se vad jag ska göra. Och att  jag inte ska bli rädd när jag inte vet. Jag ska bara lugnt gå vidare . Be om hjälp och vägledning. Och lyssna noga.  Den påminner mig om att jag modigt måste våga gå stigen även om jag inte ser vart den leder. Bara ha tillit till det liv som är så vist ordnat att det gav mig bilder som 25 år senare skulle komma att ge mig viktig vägledning för hur jag ska förhålla mig till mitt liv och det som händer där.