Genom Tid och Rum

En dag i vintras träffades två hundar och började leka. De hade så roligt tillsammans så mattarna började prata. Det  hann bli ett långt samtal alltmedan hundarna for upp och nerför backen så snön yrde.
 Det var upprinnelsen till det som jag nu med stort intresse och spänning ser fram emot:"Genom Tid och Rum - en arkeologisk vandring med samtids- och framtidsreflexioner".
Jag fick veta att Ann-Louise är arkeolog som just startat eget företag, och Ann-Louise fick veta att jag driver Näckrosen Kursgård. "Alldeles bakom där, vid Näbbe mosse har det gjorts mycket intressanta fynd från stenåldern", sa Ann.Louise. "Vi kanske skulle kunna göra nåt tillsammans ", sa jag.
Och från början var det kanske i mina tankar mest  en inkomstmöjlighet. Som blev alltmer intressant varefter som vi träffades och började prata. Och som sedan har blivit ännu mer intressant när det började hända saker i mitt medvetande och i mina tankar.
Jag visste att förra ägaren hade hittat en flintyxa i åkern här utanför så jag tog kontakt med en av hans döttrar för att höra om hon visste var den fanns nu och om jag kunde få låna den.

När jag fick yxan i min hand kände jag en sån tyngd från den att den manade mig att stanna upp i det jag höll på med för att lyssna. Lyssna till något som jag inte klart kan säga vad det var, bara att det var mycket betydelsefullt. Tyngden liksom talade till mig, ropade på mig. Den tog mig in i ett tillstånd av att bara lyssna, utan att veta vad jag lyssnade till. Det var en förunderlig upplevelse och jag tackade från mitt hjärta för det betydelsefulla som jag kände att den här yxan var inledningen till. Jag kände mig vidrörd av något stort, som fyllde mig med tacksamhet, vördnad och förundran.

Den har hittats i åkern här utanför. En 5000 år gammal yxa, från äldre bondstenåldern .Jag försöker att förstå att någon har ägt den här yxan, för någon har den varit ett högt utvecklat redskap. Och jag känner i den stunden att forntidens historia får andning och hjärtslag.

Någon vecka senare står jag ute på gårdsplanen och ser fullmånen, så finns yxan där i mina tankar och jag inser någonstans djupt inom mig att så har de människor som en gång levde här också stått och sett fullmånen. Samma måne. De har stått här och sett samma måne. Då känner jag att våra andetag nästan rör vi varandra. Och jag uppfylls av en djupt andäktig känsla.
Sen jag fick yxan i min hand har jag börjat uppleva  att de som en gång levt här viskar till mig genom årtusendena: "Vörda jorden, visa tacksamhet och kärlek till vår Moder Jord. Lev så att ditt liv blir en vandring i skönhet för då kommer du alltid att kunna känna kraften från Moder Jord under dina fötter, du kommer att känna att du är en del av henes hjärtslag", säger viskningarna till mig.

Nu har jag levt med stenåldersfolkets liv i mina tankar de senaste månaderna .Det finns mycket som tilltalar mig i deras sätt att leva, såsom vi kan gissa oss till det. De åt det som fanns i deras omgivning, och de var medvetna om att allt de behövde för att leva kommer från Moder Jord. De såg Jorden som något heligt. Så menar jag att det  fortfarande är: Allt vi behöver för att leva kommer fortfarande från Moder Jord. Men i vårt komplicerade samhälle ser vi inte längre så tydligt det sambandet.

Så nu är  min önskan att, genom mitt och Ann-Louis samarbete "Genom Tid och Rum", kunna inspirera våra medvandrare i livet till att tänka på sina liv utifrån  perspektivet att vi ska belasta vår Moder så lite som möjligt, genom att t.ex. noggant välja vad vi äter. När det sättet att tänka har fått verka ett tag så tror jag att det är möjligt att ta emot Moder Jords gåvor på ett mer medvetet sätt, så att de ger näring inte bara till våra kroppar utan också till våra själar. Så att de skänker en känsla av tillfredställelse och delaktighet i det stora mysterium som vi, liksom stenåldersfolket, är en del av.

Genom Tid och Rum- en arkeologisk vandring med samtids- och framtidsreflexioner
http://www.nackrosen.net/default.asp?pid=133