onsdag 21 september 2011

Att lyssna till min själs viskningar

Som en försiktigt porlande bäck känns den, den där känslan som flyter genom mig medan jag går här i mina vardagliga sysslor. Jag blir medveten om den när jag går min morgonpromenad med hunden och jag njuter av att den finns där som en underton i allt det vardagliga under resten av dagen
Vi har precis avslutat en vecka med Anna Southeringtons kurser “Inkamästarnas arv” och “Inkaguldet inom dig“. Det har varit små kurser där deltagarna haft möjlighet att få stort individuellt utrymme och att lära känna varann. Det ger också mig en möjlighet att komma närmre människan bakom det namn som finns på anmälningslistan. Det har alltid känts väldigt bra och mycket enkelt att samarbeta med Anna och att arrangera hennes kurser. Men den här gången lämnar kurserna och de möten som skett en alldeles speciell känsla efter sig. Som vanligt har jag gått lite ut och in i kurserna. Jag vill vara väl förtrogen med kursupplägg och kursinnehåll för att kunna guida kursdeltagare som vill veta mer innan de anmäler sig. Inkamästarnas arv har Anna hållit här så många gånger nu så den har jag hunnit vara med på ett antal gånger, men Inkaguldet inom dig var ny i sin utformning och med ett delvis nytt upplägg.Så där har jag varit med tillräckligt mycket för att få en uppfattning om kursen
Nu känner jag en sån tacksamhet för det jag fått vara med om där.
Den här sommaren har ett beslut vuxit fram i mig: Att det som min själ länge viskat till mig måste speglas tydligare i mitt liv och i min verksamhet. Jag känner att jag vill ta de steg nu som behövs för att det ska kunna få växa sig starkt och speglas i det yttre. Långsamt har insikten vuxit fram att jag måste ge mig helt och fullt nu till det som kommer från viskningarna djupt inifrån mig själv. Jag måste våga lita på detta till 100% och leva efter det.. Jag måste ha tillit till att jag klarar mig ekonomiskt och att det bär. Och jag har känt inställningen växa fram att jag är beredd att pröva att släppa tanken att jag måste ha vissa delar av verksamheten för att ekonomin ska gå runt. Nu vill jag pröva vad som händer om jag slutar tänka så. Kanske har min tanke att det är nödvändigt gjort det nödvändigt. Det känns lite pirrigt, men jag känner också att när jag nu har börjat tänka så så kan jag inte vända om. Jag måste gå vidare.
Så nu har jag börjat släppa fram viskningarna som jag hört i flera års tid om att skapa ett projekt som tar sin utgångspunkt i min trädgård, en ide om hur jag vill utforma den som funnits hos mig sedan mycket lång tid tillbaka. Och att i min verksamhet använda mig av trädgården som en spegel för mänskans inre.
De sista åren har jag känt att det kommit närmre, jag har nämnt det då och då till vänner, men huvudsakligen har det bara funnits i tanken. Så den här sommaren har det hänt flera saker som liksom puffar mig framåt mot ett beslut. Den del av verksamheten som skulle få ekonomin att gå runt har inte gått så bra som den brukat. Och det har väckt tanken att det kanske är tid nu att, om inte släppa den helt på en gång så, i alla fall att inte ge den samma uppmärksamhet som tidigare. Att flytta fokus så att andra delar kan växa. Att börja tänka annorlunda.
Så har jag kommit i kontakt med en trädgårdsmästare (eller ska jag kanske säga trädgårdsmästarinna ) som har kunskaper som jag själv saknar. Så växer min beslutsamhet att lyssna till det som så länge velat komma fram, och när jag börjar lyssna med större allvar till det så börjar det också allt mer ta form. Så finns namnet där Trädgården - Själens spegel. Men fortfarande mest i mina tankar, fortfarande nästan bara inom mig själv.
Så i anslutning till Inkakurserna så händer ett par saker som verkligen ger kraft åt mina beslut.
Som vanligt sätter Anna och jag i gång att pladdra i bilen på väg från Sturup där jag hämtat henne. Och det visar sig att vi har haft parallella processer. Hon har också fattat ett liknade beslut om att pröva vad som händer om man släpper en tanke om att man måste göra vissa saker för att få ekonomin att gå ihop. Samma insikt om att det kanske är den egna tanken som är ett hinder för förändring.. Sen händer saker tillsammans med henne och kursdeltagarna som gör att jag känner mig så bekräftad i det som är mina djupaste önskningar och visioner. Att jag känner mig sedd i det som jag djupast vill, att de uppfattar mig som det jag längtar efter att vara och efter att leva i min yttre verklighet. Och detta ger mig en sån kraft till att verkligen gå vidare med mina visioner.. Det hjälper mig till en orubblighet i beslutet att inte vända om, att våga, att ha tillit och att tro på min förmåga. Jag tackar ur djupet av mitt hjärta för det jag fått vara med om.
Jag ska låta visionen växa sig stark under vintervilan och komma till uttryck i handling när en ny vår kommer. Och vartefter som det träder fram ska jag berätta mer om det.