fredag 4 februari 2011

"Någonting stiger mot ytan" - eller om att förhålla sig till ett bygge

Så är ombyggnaden, som avstannade i slutet av november när vintern kom, återupptagen. Och innan en ny yttervägg kan börja byggas måste en bjälke i den gamla väggen stabiliseras. Den  har flyttat på sig, så att den takbjälke som vilar på den håller på att glida av. Ett försök att, med slägga, slå den på plats har misslyckats. Nu måste det till en annan lösning och Peter,  fastighetsskötaren har en ide om hur den ska tvingas på plats med hjälp av kraftiga vinkeljärn och bultar. Det är spännande när det ska genomföras. Det är en rejäl tyngd som vilar på den bjälke som ska tvingas in. Jag känner att jag måste be De Osynliga om hjälp i det här arbetet. När jag står där strax innan det ska genomföras kommer jag att tänka på en dröm jag hade för många år sen. Jag drömde jag såg en jätte i backen här utanför. Träden nådde honom till bröstet och han hade halvlångt hår som fladdrade i vinden. Jag uppfattade hans namn som JätteSnäll. Han måste vara den rätte att hjälpa till här, tänker jag. Så jag ber honom hjälpa till, om det är möjligt.
-Det här går lättare än jag trott säger Peter när han börjar dra åt bultarna. Det är inte så svårt som jag hade föreställt mig. Han upprepar det  flera gånger under arbetets gång. Och han lyckas få bjälken tillbaks på plats där den en gång varit.
Jag tackar JätteSnäll för hjälpen.
Så har ombyggnaden fått en god start. Men nästa dag vaknar jag med huvudvärk och tvivel. Ska jag verkligen göra så som jag tänkt med den här ombyggnaden? Blir det bra så? Eller…?
Tankarna snurrar och efter en stund inser jag att det inte är tankarna som kommer att leda mig rätt och ge mig svaren.. Det är något annat  som måste till.
När jag släpper  "det grubblande tänkandet” kommer en annan slags tankar, eller bilder, eller  …….. Jag börjar lyssna istället för att försöka tänka ut.
När jag arbetade som textilkonstnär, innan jag flyttade till österlen och var med om att starta Näckrosen vävde jag  en bild med namnet ”Någonting stiger mot ytan”. Jag hade ingen aning om att den, eller snarare den sanning som den kom ur, skulle komma att vägleda mig i mitt förhållningssätt till livet 25 år senare. Den kom till mig så som alla bilder kom till mig då när jag arbetade konstnärligt . Den bara fanns där och jag lyssnade till den och lät den träda fram i min vävstol.  När jag fick en bild var den aldrig tydlig från början. Den var mer som en aning. Kanske såg jag en rörelse, eller en färg. Sen följde ett tålmodigt arbete med att lyssna inåt och fånga upp det  som framträdde.
Många gånger har jag tänkt på det här sättet att arbeta när jag nu driver kursgården. Metodiken från det konstnärliga arbetet har gett mig tillit när jag befinner mig i situationer då jag inte riktigt vet vad jag ska göra. Jag tänker på hur en bild  som bara var en aning  när den först dök upp i mitt medvetande, efterhand som jag arbetade med den, blev allt tydligare .
Bilden ”Någonting stiger mot ytan” skildrar  den processen. Från ett dunkel där inget kan urskiljas lösgör sig något som vartefter får en allt tydligare form. Och blir synligt.
Jag visste när jag vävde den att den skildrar medvetandeprocessen men jag visste inte vilken djup verklighet den var sprungen ur. Eller att den 25 år senare skulle ge mig en stark tillit till livsprocessen och en djup känsla av förankring i mitt liv.


Den här bilden står fram så tydligt för mig nu, eller inte bilden utan det den berättar för mig. Den dyker upp som en vägledare som har något viktigt att säga mig i de funderingar och beslut jag ställs inför i arbetet med den ombyggnad som vi påbörjat. När jag börjar tvivla så kommer bilden och talar till mig. Påminner mig om att ha tillit till att processen har sin gång. Och att jag steg för steg kommer att se vad jag ska göra. Och att  jag inte ska bli rädd när jag inte vet. Jag ska bara lugnt gå vidare . Be om hjälp och vägledning. Och lyssna noga.  Den påminner mig om att jag modigt måste våga gå stigen även om jag inte ser vart den leder. Bara ha tillit till det liv som är så vist ordnat att det gav mig bilder som 25 år senare skulle komma att ge mig viktig vägledning för hur jag ska förhålla mig till mitt liv och det som händer där.