Tankar kring Angorakaniners livsvillkor

Jag har som så många andra sett filmen om hur angorakaninernas päls rycks av från det fastbundna djuret. Och hört kaninen skrika i panik. Jag har svårt att se sånt och bilden av det fastbundna djuret och ljudet av skriken finns kvar hos mig och kommer tillbaka gång på gång. Jag undrar hur nån människa kan göra så mot ett litet hjälplöst djur. Det är den första frågan som dyker upp i mitt medvetande. När jag tänker vidare så undrar jag hur den människan känner sig som står där och utför handlingen. Och på nära håll ser och hör djuret skrika. Kan man göra sig okänslig för det. Nånstans där inser jag att jag inte vet någonting om de människornas livsvillkor. Kanske får de inte ihop tillräckligt med pengar för familjen att leva av om de använder den skonsammare mindre lönsamma metoden att klippa av pälsen. Jag vet inte vad som ligger bakom den delen av en process, som börjar nånstans tidigare och fortsätter därefter. Men det får mig att tänka vidare och ställa en ny fråga. Vilket ansvar har jag, och du för att detta sker. Hur hänger det ihop med att vi står där och tittar på prislappar och vill att de varor vi köper ska vara billiga. Hur hänger det ihop med den föreställning som genomsyrar vårt samhälle; att allt ska vara så billigt som möjligt. Kanske är det tid att byta ut den föreställningen mot insikten att om en vara är billig i förhållande till sitt värde så kan det vara någon annan som betalt en del. T.ex en hjälplös kanin någonstans i Kina. Och där någonstans ställer jag mig frågan, som jag hoppas att många andra också ställt och att ännu fler kommer fram till; Hade detta varit möjligt i ett samhälle där vi delar lika på jordens resurser, i en värld där det inte finns rika länder som förväntar sig att fattiga länder ska leverera billiga varor till oss. Hade detta varit möjligt i ett solidariskt samhälle? Jag tror inte att någon människa som har en reell möjlighet att välja skulle vilja göra så. Det plågar mig fruktansvärt att se och höra. För att kunna härbärgera tanken att sådant sker måste jag flytta fokus så att det leder vidare. Inte stänga av TV:n så jag slipper höra utan gå vidare i tankarna och rikta intentionen mot förändring. Så att kaninen som hörts skrika i filmen inte plågats förgäves utan att dess skrik väcker upp empatin i oss om hör det. Och utifrån empatin går vidare till att ställa frågorna om hur det ena hänger ihop med det andra. Och stå där ansikte mot ansikte med frågan vilket ansvar har jag. Att välja hur jag tänker, att välja vad jag köper och att välja de politiker som är villiga att arbeta för ett socialt rättvist samhälle. När jag ställt den sista frågan förstår jag fortfarande inte hur någon människa kan stå och rycka pälsen av en fastbunden kanin som skriker förtvivlat. Men jag har fått en större referensram. Och jag ser ett sammanhang.