Genom Tid och Rum

En dag i vintras träffades två hundar och började leka. De hade så roligt tillsammans så mattarna började prata. Det  hann bli ett långt samtal alltmedan hundarna for upp och nerför backen så snön yrde.
 Det var upprinnelsen till det som jag nu med stort intresse och spänning ser fram emot:"Genom Tid och Rum - en arkeologisk vandring med samtids- och framtidsreflexioner".
Jag fick veta att Ann-Louise är arkeolog som just startat eget företag, och Ann-Louise fick veta att jag driver Näckrosen Kursgård. "Alldeles bakom där, vid Näbbe mosse har det gjorts mycket intressanta fynd från stenåldern", sa Ann.Louise. "Vi kanske skulle kunna göra nåt tillsammans ", sa jag.
Och från början var det kanske i mina tankar mest  en inkomstmöjlighet. Som blev alltmer intressant varefter som vi träffades och började prata. Och som sedan har blivit ännu mer intressant när det började hända saker i mitt medvetande och i mina tankar.
Jag visste att förra ägaren hade hittat en flintyxa i åkern här utanför så jag tog kontakt med en av hans döttrar för att höra om hon visste var den fanns nu och om jag kunde få låna den.

När jag fick yxan i min hand kände jag en sån tyngd från den att den manade mig att stanna upp i det jag höll på med för att lyssna. Lyssna till något som jag inte klart kan säga vad det var, bara att det var mycket betydelsefullt. Tyngden liksom talade till mig, ropade på mig. Den tog mig in i ett tillstånd av att bara lyssna, utan att veta vad jag lyssnade till. Det var en förunderlig upplevelse och jag tackade från mitt hjärta för det betydelsefulla som jag kände att den här yxan var inledningen till. Jag kände mig vidrörd av något stort, som fyllde mig med tacksamhet, vördnad och förundran.

Den har hittats i åkern här utanför. En 5000 år gammal yxa, från äldre bondstenåldern .Jag försöker att förstå att någon har ägt den här yxan, för någon har den varit ett högt utvecklat redskap. Och jag känner i den stunden att forntidens historia får andning och hjärtslag.

Någon vecka senare står jag ute på gårdsplanen och ser fullmånen, så finns yxan där i mina tankar och jag inser någonstans djupt inom mig att så har de människor som en gång levde här också stått och sett fullmånen. Samma måne. De har stått här och sett samma måne. Då känner jag att våra andetag nästan rör vi varandra. Och jag uppfylls av en djupt andäktig känsla.
Sen jag fick yxan i min hand har jag börjat uppleva  att de som en gång levt här viskar till mig genom årtusendena: "Vörda jorden, visa tacksamhet och kärlek till vår Moder Jord. Lev så att ditt liv blir en vandring i skönhet för då kommer du alltid att kunna känna kraften från Moder Jord under dina fötter, du kommer att känna att du är en del av henes hjärtslag", säger viskningarna till mig.

Nu har jag levt med stenåldersfolkets liv i mina tankar de senaste månaderna .Det finns mycket som tilltalar mig i deras sätt att leva, såsom vi kan gissa oss till det. De åt det som fanns i deras omgivning, och de var medvetna om att allt de behövde för att leva kommer från Moder Jord. De såg Jorden som något heligt. Så menar jag att det  fortfarande är: Allt vi behöver för att leva kommer fortfarande från Moder Jord. Men i vårt komplicerade samhälle ser vi inte längre så tydligt det sambandet.

Så nu är  min önskan att, genom mitt och Ann-Louis samarbete "Genom Tid och Rum", kunna inspirera våra medvandrare i livet till att tänka på sina liv utifrån  perspektivet att vi ska belasta vår Moder så lite som möjligt, genom att t.ex. noggant välja vad vi äter. När det sättet att tänka har fått verka ett tag så tror jag att det är möjligt att ta emot Moder Jords gåvor på ett mer medvetet sätt, så att de ger näring inte bara till våra kroppar utan också till våra själar. Så att de skänker en känsla av tillfredställelse och delaktighet i det stora mysterium som vi, liksom stenåldersfolket, är en del av.

Genom Tid och Rum- en arkeologisk vandring med samtids- och framtidsreflexioner
http://www.nackrosen.net/default.asp?pid=133

"Någonting stiger mot ytan" - eller om att förhålla sig till ett bygge

Så är ombyggnaden, som avstannade i slutet av november när vintern kom, återupptagen. Och innan en ny yttervägg kan börja byggas måste en bjälke i den gamla väggen stabiliseras. Den  har flyttat på sig, så att den takbjälke som vilar på den håller på att glida av. Ett försök att, med slägga, slå den på plats har misslyckats. Nu måste det till en annan lösning och Peter,  fastighetsskötaren har en ide om hur den ska tvingas på plats med hjälp av kraftiga vinkeljärn och bultar. Det är spännande när det ska genomföras. Det är en rejäl tyngd som vilar på den bjälke som ska tvingas in. Jag känner att jag måste be De Osynliga om hjälp i det här arbetet. När jag står där strax innan det ska genomföras kommer jag att tänka på en dröm jag hade för många år sen. Jag drömde jag såg en jätte i backen här utanför. Träden nådde honom till bröstet och han hade halvlångt hår som fladdrade i vinden. Jag uppfattade hans namn som JätteSnäll. Han måste vara den rätte att hjälpa till här, tänker jag. Så jag ber honom hjälpa till, om det är möjligt.

-Det här går lättare än jag trott säger Peter när han börjar dra åt bultarna. Det är inte så svårt som jag hade föreställt mig. Han upprepar det  flera gånger under arbetets gång. Och han lyckas få bjälken tillbaks på plats där den en gång varit.

Jag tackar JätteSnäll för hjälpen.

Så har ombyggnaden fått en god start. Men nästa dag vaknar jag med huvudvärk och tvivel. Ska jag verkligen göra så som jag tänkt med den här ombyggnaden? Blir det bra så? Eller…?

Tankarna snurrar och efter en stund inser jag att det inte är tankarna som kommer att leda mig rätt och ge mig svaren.. Det är något annat  som måste till.

När jag släpper  "det grubblande tänkandet” kommer en annan slags tankar, eller bilder, eller  …….. Jag börjar lyssna istället för att försöka tänka ut.

När jag arbetade som textilkonstnär, innan jag flyttade till österlen och var med om att starta Näckrosen vävde jag  en bild med namnet ”Någonting stiger mot ytan”. Jag hade ingen aning om att den, eller snarare den sanning som den kom ur, skulle komma att vägleda mig i mitt förhållningssätt till livet 25 år senare. Den kom till mig så som alla bilder kom till mig då när jag arbetade konstnärligt . Den bara fanns där och jag lyssnade till den och lät den träda fram i min vävstol.  När jag fick en bild var den aldrig tydlig från början. Den var mer som en aning. Kanske såg jag en rörelse, eller en färg. Sen följde ett tålmodigt arbete med att lyssna inåt och fånga upp det  som framträdde.

Många gånger har jag tänkt på det här sättet att arbeta när jag nu driver kursgården. Metodiken från det konstnärliga arbetet har gett mig tillit när jag befinner mig i situationer då jag inte riktigt vet vad jag ska göra. Jag tänker på hur en bild  som bara var en aning  när den först dök upp i mitt medvetande, efterhand som jag arbetade med den, blev allt tydligare .

Bilden ”Någonting stiger mot ytan” skildrar  den processen. Från ett dunkel där inget kan urskiljas lösgör sig något som vartefter får en allt tydligare form. Och blir synligt.

Jag visste när jag vävde den att den skildrar medvetandeprocessen men jag visste inte vilken djup verklighet den var sprungen ur. Eller att den 25 år senare skulle ge mig en stark tillit till livsprocessen och en djup känsla av förankring i mitt liv.

Den här bilden står fram så tydligt för mig nu, eller inte bilden utan det den berättar för mig. Den dyker upp som en vägledare som har något viktigt att säga mig i de funderingar och beslut jag ställs inför i arbetet med den ombyggnad som vi påbörjat. När jag börjar tvivla så kommer bilden och talar till mig. Påminner mig om att ha tillit till att processen har sin gång. Och att jag steg för steg kommer att se vad jag ska göra. Och att  jag inte ska bli rädd när jag inte vet. Jag ska bara lugnt gå vidare . Be om hjälp och vägledning. Och lyssna noga.  Den påminner mig om att jag modigt måste våga gå stigen även om jag inte ser vart den leder. Bara ha tillit till det liv som är så vist ordnat att det gav mig bilder som 25 år senare skulle komma att ge mig viktig vägledning för hur jag ska förhålla mig till mitt liv och det som händer där.

På en stråle av ljus

Nyss hemkommen från Argentina tänker jag på vad mina senaste vistelser där har inneburit. På lärdomar och insikter jag fått och som jag nu arbetar vidare på.

De människor som står mitt hjärta allra närmast finns på andra sidan jordklotet, i Argentina. Där har jag två små barnbarn. Jag kan inte ändra på det faktum att de finns så långt borta, men jag kan bestämma hur jag vill förhålla mig till det: Att öva mig i att överbrygga fysiskt avstånd och att färdas utanför tid och rum har därför blivit oerhört viktigt för mig.

För ett år sedan, under min förra resa till Argentina hände något som på djupet visade mig att det är möjligt.Jag befann mig i Argentina och därhemma höll min älskade hund Corina på att dö. Det var osannolikt att hon skulle vara i livet när jag kom tillbaka. En tid efter min hemkomst skrev jag den här texten:

På en stråle av ljus färdades jag från Argentina där jag rent fysiskt befann mig till mitt vardagsrum där hemma. Till min sjuka hund som nu inte ätit på nio dagar. Så som jag gjort de senaste kvällarna, för att ge henne healing. Jag trodde inte längre att healingen skulle göra henne frisk, men jag hoppades att den skulle göra det lättare för henne att lämna det jordiska.

Jag hade gjort den här  resan varje kväll de senaste dagarna. Jag tog ner en kudde från soffan och la den på golvet så som jag brukat göra innan jag lämnade Sverige. Jag tog en kudde från soffan och la den på golvet så att jag kunde luta mig mot soffan. Då kom Corina och la sig bredvid mig och la sig tillrätta så att jag skulle komma åt hennes mage. Det var tydligt att hon uppskattade healingen, hon kom så fort hon såg att jag närmade mig soffan och la ner kudden. Jag hade känt i mina händer att det var något allvarligt i hennes mage, men jag fick så många tecken på att jag ändå skulle resa.

När jag landade i mitt vardagsrum den här kvällen som skulle bli den sista var jag på väg att lägga ner kudden på golvet som vanligt men någonting sa mig att istället lägga kudden bredvid  madrassen där Corina låg. Jag skulle komma till henne den här kvällen. Jag satte mig bredvid henne och la mina händer på henne och gav henne healing på magen.

Sen hände saker liksom av sig självt, som om det inte kom från min föreställningsförmåga. Jag la mina armar om hennes hals och sa hej då. Jag tackade henne och talade om för henne hur mycket hennes närvaro hade betytt för mig de senaste åren sedan Bengt dog. Hur hennes närvaro gjort att jag aldrig varit helt ensam. Jag kände att det nu var tid att släppa henne fri. En oerhörd kärlek till henne genomströmmade mig och gav mig kraft att uttala orden: ”Jag släpper dig nu fri. Du behöver inte stanna kvar längre för min skull. Av kärlek till dig släpper jag dig nu fri att återvända till den evighet du en gång kommit ur.”

 Jag visste att hon inte skulle kunna stanna kvar tills jag kom tillbaka hem. Det kändes näst  intill outhärdligt svårt att släppa henne, men av kärlek till henne var det det enda möjliga. Hon hade gjort så mycket för mig, gett mig så mycket att jag nu måste göra detta för henne.

Jag vaknade i gryningen nästa morgon. Långt tidigare än jag ville stiga upp. Jag försökte fortsätta att sova och gick in i en inre värld. Jag bad för min hund Corina.

Hon skulle inte kunna vänta på mig, det var för lång tid kvar tills jag skulle komma tillbaka. Hon hade inte ätit på snart 10 dagar och hon blev svagare och svagare . Min dotter Sanna och jag pratade dagligen på telefon och var överens om att så länge Corina inte gav uttryck för att ha ont så kunde vi låta processen ha sin naturliga gång. Det är trots allt en naturlig process att dö. Hittills hade hon kunnat resa sig för att gå ut och kissa rätt så ofta eftersom hon drack mycket. Dittills hade jag haft en svagt litet hopp om att hon skulle kunna vänta på mig. Men den här morgonen förstod jag att hon inte skulle kunna det. Så jag bad om att hon lugnt, stilla och fridfullt skulle glida tillbaka in i evigheten. Klockan var ungefär sex på morgonen i Argentina. Och tio i Sverige.

När jag senare på dagen ringde hem fick jag veta att de fått ta hjälp av veterinären på morgonen . På natten ( = kvällen i Argentina) hade hon inte kunnat resa sig utan fick bäras ut och när hon kom in igen hade hon gnällt lite innan hon kom till ro. Sanna kände att detta var ett tecken på att hon nu ville ha hjälp. Därefter blev Corina lugn igen. Framåt morgonen tog Sanna kontakt med veterinären. Vid tiotiden, samtidigt som jag bad min bön på andra sidan jordklotet, fick Corina hjälp att lugnt, stilla och fridfullt glida tillbaka in i den evighet hon en gång kommit ur.

Jag vet inte riktigt om jag förstod då att det jag gjorde var verkligt. En del av mig gjorde förstås det, och en annan del såg det som en bild, något jag föreställde mig. 

Under det år som gått har den här händelsen blivit allt tydligare för mig. Det som jag från början uppfattat som en föreställning har framträtt allt tydligare som verklighet.  Och min tillit till min egen förmåga växer sig långsamt starkare. Jag växer bit för bit in i det som är min obegränsade möjlighet att skapa med min intention.

När jag kommit hem och Corina var begravd förstod jag vilken gåva hon givit mig under dessa hennes allra sista dagar på jorden. Djupt inne i mig hade någonting väckts upp. Jag förstod djupt i mitt inre att jag verkligen kan färdas på en stråle av ljus. En insikt hade väckts till liv, någon del av mig minns att detta är möjligt.

Vilken underbar gåva.

Om jag kan färdas från Argentina till Sverige så kan jag också färdas på andra hållet; färdas på en stråle av ljus till mina små barnbarn i Argentina.

Säkert är det många olika faktorer i min livserfarenhet som bidragit till djupet i min upplevelse. Men jag tackar särskilt min älskade hund Corina som ropade på mig att komma, och Queroindianernas urgamla tekniker för energiarbete som gav mig användbara verktyg.

Vad ska bloggen heta, säger Jon som hjälper mig att lägga upp den. Oj ska den heta något, säger jag. ”Från min glänta” hör jag inom mig. Från min glänta prövar jag att säga, lite tveksamt. Ska den heta så  , säger Jon. Ja, så får det bli säger jag.

Något nytt håller på att växa fram. Jag kände det tydligt samtidigt som ett gammalt tak, i stort behov av reparation, revs ner. Svårtillgängligt under det taket fanns det ett loft som vi aldrig använt till något. Det var bara katterna som lätt kunde ta sig upp där och hitta sovplatser i gammalt hö. Där uppe fanns det kvar saker från förr-förra ägarens liv och arbete som kusk på Gyllebo slott i början av 1900-talet; gamla seldon till hästarna och höga kuskstövlar med träbottnar. Det är en speciell känsla att hitta saker som länge varit bortglömda. Som att vidröras av en svunnen tid. Jag lät det förgångna röra vid mig och kände att jag i min hand höll något som jag kunde fatta ett beslut om. Jag höll något osynligt i min hand. Det mesta av de gamla trasiga och mycket dammiga sakerna la jag i högen för att slängas, de finaste stövlarna och en del av ett seldon fick bli kvar. Jag tackade det som skulle slängas för att det tjänat människorna som levt här och kände på ett magiskt vis att denna handlig att slänga det gamla öppnade upp ett nytt utrymme, öppnade för nya möjlighet er. Jag kände det påtagligt i luften att något viktigt höll på att ske. Och det väckte min medvetenhet om att det egentligen hade startat långt tidigare.

Det ledde mig tillbaka i tankarna till hösten för fyra år sen. Då, när Bengt nyss hade dött och jag hade blivit ensam med verksamheten. Plötsligt ansvarig för fastighetsskötseln som jag aldrig tidigare behövt kunna något om. Jag såg att det var så mycket som behövde göras, så mycket som blivit försummat. Jag kände en stark längtan att skapa en välskött plats av min gård, som i sig, genom sitt läge, är en oas. En djup längtan att låta stället få blomstra och träda fram i all sin skönhet. Jag såg för mig att allt skulle få bli omskött, underhållet och förskönat. Jag såg för mig hur stället utstrålade en atmosfär av att vara omhändertaget och välskött. Jag ville ta väl hand om denna vackra plats på jorden.  Jag ville skapa en plats dit människor skulle kunna komma för att möta sin egen inre skönhet.

Jag bad om hjälp att göra detta möjligt, ekonomiskt och praktiskt. Inom mig växte sig Visionen allt klarare.

När det gamla taket var rivet så öppnades inte bara ett hål i byggnaden utan också en möjlighet till något nytt.  Och jag såg att mycket redan hade skett, att det jag bett om för fyra år sedan höll på att hända. Det fyllde mig med en djup känsla av tillit. Och en djup känsla av mening; att mitt liv är välordnat, trots allt som återstår att göra; och att jag är på rätt väg. Min tillit sjönk djupare in i mig, min tillit tog ännu ett steg närmare den orubbliga Tilliten.

Så fylls mina dagar av denna underbara blandning av praktiskt arbete i det yttre och av lyssnande och visionskapande i det inre; Att lyssna till själens längtan och till det högre jagets intentioner och låta det bli till en Vision. Och någonstans där när det gamla taket revs upplevde jag så starkt att Visionen höll på att bli till yttre verklighet.

 Och jag är djupt tacksam över min plats i tillvaron och över den plats jag fått att förvalta.