Medskapa Framtiden

Medskapa framtiden 17 november på Näckrosen
Ett symposium om att hitta kraften att förändra vår gemensamma framtid,skapat av organisationen Pachamama Alliance (www.pachamama.org) av ursprungsbefolkningen i Ecuador.
”Medskapa framtiden”, har som målsättning ”att skapa en miljömässigt hållbar, socialt rättvis & livsåskådningsmässigt tillfredställande värld.”

Det skriver jag under på till 100%. Det vill jag vara med om. Det vill jag arbeta utifrån i mitt vardagsliv, i stort och i smått. I mina övergripande mål och vardagliga handlingar. Och det vill jag medverka till att sprida. Något som påminner om detta har funnits i mina tankar länge, som en önskan. Så som allting börjar; som en tanke, en önskan. Och nu är den på väg att ta form i den yttre världen. 17 november kommer seminariet Medskapa framtiden att hållas på Näckrosen. En önskan att leva hållbart kan starta från olika utgångspunkter. För mig en en utgångspunkt min Kärlek till Moder Jord, min samhörighet ´med henne, och insikten om att allt jag behöver kommer från henne.
Det är ju verkligen så att vi skapar vår framtid, vår egen och jordens. Vare sig vi gör det medvetet eller inte. Tänk så spännande livet blir när jag låter denna sanning verkligen tränga in i mitt medvetande och låter den styra mitt liv. I stort och i smått. Då blir allt jag gör betydelsefullt. Vilken mat jag köper, eller om jag odlar en del av den själv. Allt jag köper eller inte köper. Alla mina val i mitt dagliga liv, alla mina värderingar, övergripande i mitt liv och till synes små beslut som om jag verkligen ska ta bilen och åka och handlar när det bara fattas lite i mina skåp. Kanske blir en del beslut, som kan tyckas obekväma, lite enklare att fatta om jag är medveten om att de har betydelse. Inte bara för mig själv utan också för vår jord.
Det kan ju verkligen tyckas tämligen betydelselöst om jag gör si eller så i mitt dagliga liv. Men när tillräckligt många av oss fattar de beslut som syftar till att skapa en ”miljömässigt hållbar, socialt rättvis & livsåskådningsmässigt tillfredställande värld ”då börjar världen att röra sig i den riktningen. Och där tror jag det kan ha stor betydelse att erfara att vi är många som vill samma sak. Att den gemensamma målsättningen kan bära oss mot målet och hjälpa oss att göra de förändringar vi måste göra i våra dagliga liv. En del kan kanske tyckas som uppoffringar: Tänka oss för så att vi minskar på vår bilkörning, inte köpa den billigaste varan utan att reflektera över varför den är billig, minska vår konsumtion, kanske sänka temperaturen inomhus och ta på en tjock tröja istället, minska vårt resande.
Sant är nog att om vi vill kunna överleva på jorden så måste vi ändra vårt sätt att leva vare sig vi tycker att det är bekvämt eller inte. Men sant är också att det ”obekväma” är en myt. Eller kanske snarare att den myt som genomsyrar vårt samhälle, myten om att vi kan köpa oss lycka genom att ha den senaste modellen av dator och mobiltelefon, platt TV och nytt tjusigt kök eller badrum, är i grunden djupt osann. Och sant är att den känsla som växer ur att leva så att det känns rätt inifrån och i vetskap om att jag bidrar till att skapa en ”miljömässigt hållbar, socialt rättvis & livsåskådningsmässigt tillfredställande värld”, också rymmer en möjlighet att känna vad rikedom verkligen är: Att leva så att livet känns rikt. För mig känns livet rikt när jag vet att mina val, mina dagliga handlingar, i stort och i smått, växer ur en känsla av kärlek till Moder Jord, till alla levande varelser och till mig själv. Ur detta förhållningssätt väcks för mig en känsla av delaktighet, att vara en del av alltet, betydelsefull i helheten.

Moder Jord kallar på oss nu. Det är viktigt att vakna upp till medvetenhet om att allt vi behöver kommer från henne, och att vi måste vandra varsamt på henne, leva våra liv så att vi inte skadar vår Moder.
Jag ser fram emot att Medskapa Framtiden tillsammans med andra den 17:e november på Näckrosen.

Kom med du också!!!!

Drömmen som vägledare

Vi har haft Drömseminarium med Agneta Oreheim på Näckrosen. En liten grupp nöjda deltagare åkte hem med nya insikter, och jag fick en privat pratstund med Agneta som lämnade mig med en gåva jag är djupt tacksam för. -Hur gör du om en dröm har en stark bild men inte säger dig något, frågar jag Agneta när vi sitter ute i solen och samtalar efter att seminariet är avslutat. - Då litar jag mer på drömmen än på mig själv, säger hon. Jag litar mer på drömmens visdom än det som lilla Agneta uppfattar. Där väcks mitt intresse på ett djupare plan. Jag har just berättat en dröm för henne. Den innehåller en stark bild, men får ingen genklang i mig. Jag förstår inte hur den handlar om mig. Jag vet att mina drömmar handlar om mig, men jag kan inte känna hur den här gör det. Om det inte varit för att Agneta fanns här att tala med så hade jag nog bara glömt den och tänkt att den inte var så viktig. Och så är det en obehagligt bild, på något sätt skrämmer det mig att den handlar om mig. Trots att jag vet att mina drömmar handlar om mig värjer jag mig för det. Agneta tittar på mig på ett sätt så att jag inte kan komma ifrån det faktum att det hon just sagt är sant. Om jag har den bilden i min dröm så säger den något om mig, och vill mig något. Jag inser att jag måste gå vidare. -Det kan vara något gammalt som behöver helas, det kan vara en liten aspekt, en del av dig, fortsätter Agneta. Det öppnar något i mig, något som vill förstå. Det har blivit mindre skrämmande. Jag inser att jag reagerat på drömmen på samma sätt som jag för länge sen kunde reagera på kritik. Om någon kritiserade något jag gjort tog jag det som ett underkännande av hela mig. Jag inser att jag reagerat på samma sätt inför bilden i drömmen. Som att den säger något om hela mig, och något som jag inte vill höra, inte vill se. Agneta hjälper mig att se att det kanske handlar om någon aspekt av mig, om en liten del. Och det hjälper mig att lyssna till budskapet och ta det till mig. Jag inser att jag blockerat mig istället för att lyssna när jag inte genast kunde få tag i vare sig känslan i drömmen, eller förståelse för vad den vill säga. Så hjälper hon mig att se på drömmen och något som blir begripligt för mig börjar träda fram. Men framför allt har hon lagt till en viktig aspekt i mitt sätt att se på drömmarna: att tänka att det kan handla om en liten del av mig, inte hela mig, påmint mig om att drömmen alltid vill hjälpa mig och på något sätt gjort det mer verkligt att drömmen kommer från den visa delen i mig, den som vet mer än min tanke, mer än mitt medvetna medvetande. Det visste jag ju egentligen förut, men hade ändå inte riktigt tagit konsekvensen av min vetskap. Och så backade hon inte inför min ovilja att se utan hävdade brutalt att min dröm handlar om något hos mig. Jag är tacksam att hon ville vara den där spegeln som hjälpte mig att se. Och det som jag värjde mig för var egentligen inte så farligt. Jag har sen länge varit intresserad av drömmar och velat förstå vad de vill säga mig. Men samtalet med Agneta tog detta ett steg längre. ”Då litar jag mer på drömmen än på mig själv. ” När hon säger det så slår det an en djup dimension i mig. Det är ju ett förhållningssätt som jag använder mig av i många sammanhang i mitt liv. Men jag inser nu att jag inte riktigt haft det med i mitt sätt att kommunicera med mina drömmar. Samtalet med Agneta öppnar dörren till en ny dimension i förhållande till drömmarna, öppnar dörren till att på ett nytt sätt börja samarbeta med drömmarna. Det jag förstod efter samtalet med Agneta är att inte bara lyssna till de drömmar som omedelbart säger mig något, som har en stark laddning eller ett känsloläge som jag kan relatera till. Det är minst lika viktigt att lyssna till det som till en början inte förefaller särskilt intressant, det som bara är ett fragment, en bild. Nu har jag bjudit in drömmarna bland mina vägledare, hjälpare, samarbetspartners. Jag har gjort tydligt för mig själv att jag vill lyssna till det som jag från början inte förstår, utifrån insikten att det finns ett klokt råd, en synpunkt värd att beakta i drömmen. Ytterligare en resurs som kan hjälpa mig att leva i en större aspekt av mig själv, att komma i kontakt med en större dimension av mig själv och som hjälper mig att utveckla min fulla potential, att till fullo använda mina resurser. Jag har fått en ny pusselbit till min drömförståelse. Och det känns viktigt för jag inser att mina drömmar har ändrat karaktär de senaste åren. Några dagar senare börjar jag se på ett fragment ur nattens drömmar, den enda bild jag lyckas få upp till medvetandets yta. Jag märker hur min uppfattning liksom förändras bara av att jag fortsätter se på bilden, lyssna till den, påminnande mig själv om det som Agneta säger; Kom ihåg att dina drömmar alltid vill hjälpa dig, att drömmen alltid är din vän. Så låter jag den bara vara där som en vän som jag vill lyssna till, och som också bara kan få finnas där tyst vid min sida. Så som en vän kan finnas där. Jag ligger på bryggan i solen, efter ett underbart morgonbad och låter solen torka och värma min kropp. Drömmen finns där tillsammans med mig och jag känner hur en tillit sprider sig i kroppen, ett förtroende, en vilja att överlämna mig. Och bilden träder fram av att jag som ett litet barn räcker min hand till den vuxne vid min sida. Beredd att bara följa med, i förtroende och tillit, dit den vuxne för mig. Ett barn och en vuxen, hand i hand. Jag ser dem bakifån. På väg någonstans. Det är jag och min drömvisdom. Jag tackar för bilden. Den ska jag bära med mig och använda som filter i min kommunikation med mina drömmar. Och jag tackar Agneta.

Att hämta Kraft från Naturen

När jag för många år sedan för första gången hörde Ann använda begreppet Grön Hälsa så kände jag genast att det stämde för mig. Det uttryckte det som är kärnan i det som jag vill förmedla genom min verksamhet. Att hämta Kraft från Naturen, att samverka med och kommunicera med naturen. - Det är Grön Hälsa för mig.
Och nu finns Grön Hälsa Ystad- Österlen som ett nätverk av företagare i området, ett projekt med ekonomiskt stöd från Leader
Flera år förflöt mellan den där dagen då vi stod i min hall, Ann egentligen på väg att gå, och entusiastiskt pratade om Grön Hälsa. Då och då under årens lopp återkom vi till ämnet. Hösten 2010 började vi träffas och prata kring en projektbeskrivning som Ann skrivit ihop. Vi diskuterade, strök, la till, ändrade och diskuterade igen. Det var ett spännande arbete, så stort verkade det utifrån mitt perspektiv. Hur skulle detta kunna bli verkligt, omsättas i handling?
Ann skötte kontakterna med Leaderkontoret, en värld som jag aldrig rört mig i. Projektet blev beviljat coachning. I kontakt med coachen gjorde vi ytterligare ändringar, förtydliganden och konkretiseringar. Så växte projektbeskrivningen fram steg för steg.
Och jag kände mig fortfarande liten i förhållande till detta stora som jag gett mig in i. Men jag litade på Ann som rörde sig mer hemtamt med begreppen och kontakten med myndigheter. Så växte projektet fram på papperet och nu ska projektbeskrivningen växa samman med en konkret verklighet. Idéer ska omsättas till handling . Tankar, föreställnigarna ska möta en yttre verklighet. En spännande process väntar oss säkerligen.
Nu arbetar jag en dag i veckan med projektet. Mina tankar rör sig ofta kring begreppet Grön Hälsa och vad det betyder för mig. Något jag från själ och hjärta vill dela med migav, som är framsprunget ur min relation till naturen omkring mig som har blivit en så viktig del av mitt liv.
Jag bor här omgiven av bokskogen, jag har vant mig vid att sjön är en del av mitt liv, att bäcken är en vän som talar till mig. Jag har vuxit ihop med den omgivande naturen. Den har hjälpt mig att förstå mer om vem jag ÄR, den speglar sidor av mig själv som förnuftet aldrig kommer i kontakt med. Naturen har hjälpt mig att hitta sammanhang i mitt liv, och den lär mig så mycket. Genom att iaktta naturens rytm och cykler kan jag förstå mer av mitt eget väsen, och av den grund som mitt liv vilar på. Naturen hjälper mig att hitta vägen till min själ, till min ande, till det djupaste skiktet inom mig.För mig har denna kontakt med naturen, samtal med naturen blivit något som ger djup och mening åt mitt liv. Som gör att jag känner mig delaktig i ett större sammanhang, ger mig förankring, en trygghet i att vara en del av alltet, en del av det stora Mysteriet. Och detta, tror jag, är det som bär mitt liv, som hjälper mig att förhålla mig till det som händer mig i livet . Som ger mig tillit, som leder mig.


”Jag går en morgon längs sjön och ser hur en låg februarisol sol glittrar i vattnet och känner att det här är ett bra sätt att börja dagen. En promenad med hunden före frukost. Bara ta in stillheten och lugnet kring sjön, uppleva färgerna som kommer fram med solen. Känna vad det gör med mig i mitt inre att gå här.
Tankarna rör sig stillsamt i mitt huvud när jag går. Vad är egentligen Hälsa, vad är Grön Hälsa? Så tänker jag på indianernas begrepp ”medicin” som betyder ungefär allt som är bra för mig. Det tycker jag är en bra beskrivning också av vad som kan bidra till att skapa hälsa. Det som är bra för mig bidrar till min hälsa. Att känna harmoni måste vara en av de absolut viktigaste faktorerna för hälsa, att känna att jag har balans i mitt liv. Och just det tror jag att naturen hjälper till med.
Jag känner, med hela mitt väsen, att det här är ett bra sätt att ta hand om min hälsa. Det här känns bra i hela mig, att gå så här, låta synintrycken, dofterna, vinden uppfylla mig. Det känns som att åsynen av sjön tvättar mig ren inombords och trädens stillsamma sus fyller mig med ny kraft. Eller egentligen är det först efteråt när jag tänker på det som det känns så. När jag går där så låter jag det bara ske, låter det uppfylla mig. Jag tror att det är det som är så välgörande. Att bara vila i omgivningen, och i mig själv.
Om jag tänker vidare nu så här så tror jag att det naturen gör med mig är att den speglar det bästa och det vackraste inom mig själv, speglar en stillhet som finns inom mig själv, och där i centrum av mitt eget väsen mår jag bra. Eftersom människans naturliga tillstånd är att må bra. Naturen hjälper mig att släppa fram det som finns djupt inom mig, den hjälper mig att sopa bort yttre påverkar som skapar stress och obalans. Naturen hjälper mig att vara den jag djupast sett är.”

När börjar det nya året?

När börjar det nya året? Börjar det när almanackan säger att det är 1 januari, eller ………? Börjar egentligen allt långt innan vi ser det?

Sen många år tillbaka har december kommit att bli en viktig tid för mig. I det yttre är jag trött och passiv. Men i det fördolda, bortom mitt medvetna jag, sker det saker.Jag har förstått att denna trötthet och passivitet är ett viktigt tillstånd. Kanske är det den viktigaste perioden på hela året, och den viktigaste förutsättningen för det arbete som ska ske under det kommande året. Jag tror att det är där allt startar, där det börjar. I tiden runt vintersolståndet. Där i det till synes passiva är det som det nya året börjar.

Mörkertiden kallar jag den här tiden, det här tillståndet, som jag har kommit att betrakta som något heligt. En tid då det är möjligt för mig att närma mig, gå in i och omslutas av detta heliga. Det har blivit tydligt för mig att decembermörkret har en Gåva i sitt sköte, en Gåva som kan sökas bara genom att i tillit gå in i Mörkret  och låta sig omslutas av det. Mörkertiden innebär en möjlighet att gå in i Det Stora Mysteriet och hämta något där

Mörkertid – för mig har det blivit ett så vackert ord. När vi släpper föreställningen om mörker som något skrämmande, något farligt, så blir det istället en möjlighet. Mörker och ljus är inte motsatser, de är båda lika viktiga delar av vårt medvetande. I mörkret vilar Mysteriet, den del av våra liv som vi inte har tillgång till i vårt vakna medvetande, den del av oss som vi måste närma oss på knappt skönjbara vägar, den del av oss själva som vi måste ledas till av krafter som vi inte helt kan kontrollera, utan bara välkomna genom att öppna oss för dem.

Jag har sedan många år tillbaka en ritual att önska tre ting inför nymånen.( Och att tacka för dem) När jag stod inför den nymåne som skulle leda in i Mörkertiden kände jag att det här är kanske det viktigaste månvarvet på hela året. Jag fokuserade djupt på frågan om vilka som var mina viktigaste önskningar. Det blev en önskan  som har att göra med relationen till mina närmaste, en önskan om att tydligare kunna höra min själs viskningar om det som är min livsuppgift vad gäller arbetet, och en ospecificerad önskan om att förutsättningslöst kunna ta emot den gåva Mörkertiden  har att ge mig.

Nu när vi närmar oss vintersolståndet och Mörkret sluter som som djupast omkring mig känner jag att de önskningar jag gjorde inför den senaste nymånen  inte bara gäller för det här månvarvet utan också för hela året. Det är här i Mörkertiden som det nya året börjar.  I det knappt skönjbara, i tillit till att livet leder oss när vi inte själva kan se.

Att lyssna till min själs viskningar

Som en försiktigt porlande bäck känns den, den där känslan som flyter genom mig medan jag går här i mina vardagliga sysslor. Jag blir medveten om den när jag går min morgonpromenad med hunden och jag njuter av att den finns där som en underton i allt det vardagliga under resten av dagen
Vi har precis avslutat en vecka med Anna Southeringtons kurser “Inkamästarnas arv” och “Inkaguldet inom dig“. Det har varit små kurser där deltagarna haft möjlighet att få stort individuellt utrymme och att lära känna varann. Det ger också mig en möjlighet att komma närmre människan bakom det namn som finns på anmälningslistan. Det har alltid känts väldigt bra och mycket enkelt att samarbeta med Anna och att arrangera hennes kurser. Men den här gången lämnar kurserna och de möten som skett en alldeles speciell känsla efter sig. Som vanligt har jag gått lite ut och in i kurserna. Jag vill vara väl förtrogen med kursupplägg och kursinnehåll för att kunna guida kursdeltagare som vill veta mer innan de anmäler sig. Inkamästarnas arv har Anna hållit här så många gånger nu så den har jag hunnit vara med på ett antal gånger, men Inkaguldet inom dig var ny i sin utformning och med ett delvis nytt upplägg.Så där har jag varit med tillräckligt mycket för att få en uppfattning om kursen
Nu känner jag en sån tacksamhet för det jag fått vara med om där.
Den här sommaren har ett beslut vuxit fram i mig: Att det som min själ länge viskat till mig måste speglas tydligare i mitt liv och i min verksamhet. Jag känner att jag vill ta de steg nu som behövs för att det ska kunna få växa sig starkt och speglas i det yttre. Långsamt har insikten vuxit fram att jag måste ge mig helt och fullt nu till det som kommer från viskningarna djupt inifrån mig själv. Jag måste våga lita på detta till 100% och leva efter det.. Jag måste ha tillit till att jag klarar mig ekonomiskt och att det bär. Och jag har känt inställningen växa fram att jag är beredd att pröva att släppa tanken att jag måste ha vissa delar av verksamheten för att ekonomin ska gå runt. Nu vill jag pröva vad som händer om jag slutar tänka så. Kanske har min tanke att det är nödvändigt gjort det nödvändigt. Det känns lite pirrigt, men jag känner också att när jag nu har börjat tänka så så kan jag inte vända om. Jag måste gå vidare.
Så nu har jag börjat släppa fram viskningarna som jag hört i flera års tid om att skapa ett projekt som tar sin utgångspunkt i min trädgård, en ide om hur jag vill utforma den som funnits hos mig sedan mycket lång tid tillbaka. Och att i min verksamhet använda mig av trädgården som en spegel för mänskans inre.
De sista åren har jag känt att det kommit närmre, jag har nämnt det då och då till vänner, men huvudsakligen har det bara funnits i tanken. Så den här sommaren har det hänt flera saker som liksom puffar mig framåt mot ett beslut. Den del av verksamheten som skulle få ekonomin att gå runt har inte gått så bra som den brukat. Och det har väckt tanken att det kanske är tid nu att, om inte släppa den helt på en gång så, i alla fall att inte ge den samma uppmärksamhet som tidigare. Att flytta fokus så att andra delar kan växa. Att börja tänka annorlunda.
Så har jag kommit i kontakt med en trädgårdsmästare (eller ska jag kanske säga trädgårdsmästarinna ) som har kunskaper som jag själv saknar. Så växer min beslutsamhet att lyssna till det som så länge velat komma fram, och när jag börjar lyssna med större allvar till det så börjar det också allt mer ta form. Så finns namnet där Trädgården - Själens spegel. Men fortfarande mest i mina tankar, fortfarande nästan bara inom mig själv.
Så i anslutning till Inkakurserna så händer ett par saker som verkligen ger kraft åt mina beslut.
Som vanligt sätter Anna och jag i gång att pladdra i bilen på väg från Sturup där jag hämtat henne. Och det visar sig att vi har haft parallella processer. Hon har också fattat ett liknade beslut om att pröva vad som händer om man släpper en tanke om att man måste göra vissa saker för att få ekonomin att gå ihop. Samma insikt om att det kanske är den egna tanken som är ett hinder för förändring.. Sen händer saker tillsammans med henne och kursdeltagarna som gör att jag känner mig så bekräftad i det som är mina djupaste önskningar och visioner. Att jag känner mig sedd i det som jag djupast vill, att de uppfattar mig som det jag längtar efter att vara och efter att leva i min yttre verklighet. Och detta ger mig en sån kraft till att verkligen gå vidare med mina visioner.. Det hjälper mig till en orubblighet i beslutet att inte vända om, att våga, att ha tillit och att tro på min förmåga. Jag tackar ur djupet av mitt hjärta för det jag fått vara med om.
Jag ska låta visionen växa sig stark under vintervilan och komma till uttryck i handling när en ny vår kommer. Och vartefter som det träder fram ska jag berätta mer om det.

Genom Tid och Rum

En dag i vintras träffades två hundar och började leka. De hade så roligt tillsammans så mattarna började prata. Det  hann bli ett långt samtal alltmedan hundarna for upp och nerför backen så snön yrde.
 Det var upprinnelsen till det som jag nu med stort intresse och spänning ser fram emot:"Genom Tid och Rum - en arkeologisk vandring med samtids- och framtidsreflexioner".
Jag fick veta att Ann-Louise är arkeolog som just startat eget företag, och Ann-Louise fick veta att jag driver Näckrosen Kursgård. "Alldeles bakom där, vid Näbbe mosse har det gjorts mycket intressanta fynd från stenåldern", sa Ann.Louise. "Vi kanske skulle kunna göra nåt tillsammans ", sa jag.
Och från början var det kanske i mina tankar mest  en inkomstmöjlighet. Som blev alltmer intressant varefter som vi träffades och började prata. Och som sedan har blivit ännu mer intressant när det började hända saker i mitt medvetande och i mina tankar.
Jag visste att förra ägaren hade hittat en flintyxa i åkern här utanför så jag tog kontakt med en av hans döttrar för att höra om hon visste var den fanns nu och om jag kunde få låna den.

När jag fick yxan i min hand kände jag en sån tyngd från den att den manade mig att stanna upp i det jag höll på med för att lyssna. Lyssna till något som jag inte klart kan säga vad det var, bara att det var mycket betydelsefullt. Tyngden liksom talade till mig, ropade på mig. Den tog mig in i ett tillstånd av att bara lyssna, utan att veta vad jag lyssnade till. Det var en förunderlig upplevelse och jag tackade från mitt hjärta för det betydelsefulla som jag kände att den här yxan var inledningen till. Jag kände mig vidrörd av något stort, som fyllde mig med tacksamhet, vördnad och förundran.

Den har hittats i åkern här utanför. En 5000 år gammal yxa, från äldre bondstenåldern .Jag försöker att förstå att någon har ägt den här yxan, för någon har den varit ett högt utvecklat redskap. Och jag känner i den stunden att forntidens historia får andning och hjärtslag.

Någon vecka senare står jag ute på gårdsplanen och ser fullmånen, så finns yxan där i mina tankar och jag inser någonstans djupt inom mig att så har de människor som en gång levde här också stått och sett fullmånen. Samma måne. De har stått här och sett samma måne. Då känner jag att våra andetag nästan rör vi varandra. Och jag uppfylls av en djupt andäktig känsla.
Sen jag fick yxan i min hand har jag börjat uppleva  att de som en gång levt här viskar till mig genom årtusendena: "Vörda jorden, visa tacksamhet och kärlek till vår Moder Jord. Lev så att ditt liv blir en vandring i skönhet för då kommer du alltid att kunna känna kraften från Moder Jord under dina fötter, du kommer att känna att du är en del av henes hjärtslag", säger viskningarna till mig.

Nu har jag levt med stenåldersfolkets liv i mina tankar de senaste månaderna .Det finns mycket som tilltalar mig i deras sätt att leva, såsom vi kan gissa oss till det. De åt det som fanns i deras omgivning, och de var medvetna om att allt de behövde för att leva kommer från Moder Jord. De såg Jorden som något heligt. Så menar jag att det  fortfarande är: Allt vi behöver för att leva kommer fortfarande från Moder Jord. Men i vårt komplicerade samhälle ser vi inte längre så tydligt det sambandet.

Så nu är  min önskan att, genom mitt och Ann-Louis samarbete "Genom Tid och Rum", kunna inspirera våra medvandrare i livet till att tänka på sina liv utifrån  perspektivet att vi ska belasta vår Moder så lite som möjligt, genom att t.ex. noggant välja vad vi äter. När det sättet att tänka har fått verka ett tag så tror jag att det är möjligt att ta emot Moder Jords gåvor på ett mer medvetet sätt, så att de ger näring inte bara till våra kroppar utan också till våra själar. Så att de skänker en känsla av tillfredställelse och delaktighet i det stora mysterium som vi, liksom stenåldersfolket, är en del av.

Genom Tid och Rum- en arkeologisk vandring med samtids- och framtidsreflexioner
http://www.nackrosen.net/default.asp?pid=133

"Någonting stiger mot ytan" - eller om att förhålla sig till ett bygge

Så är ombyggnaden, som avstannade i slutet av november när vintern kom, återupptagen. Och innan en ny yttervägg kan börja byggas måste en bjälke i den gamla väggen stabiliseras. Den  har flyttat på sig, så att den takbjälke som vilar på den håller på att glida av. Ett försök att, med slägga, slå den på plats har misslyckats. Nu måste det till en annan lösning och Peter,  fastighetsskötaren har en ide om hur den ska tvingas på plats med hjälp av kraftiga vinkeljärn och bultar. Det är spännande när det ska genomföras. Det är en rejäl tyngd som vilar på den bjälke som ska tvingas in. Jag känner att jag måste be De Osynliga om hjälp i det här arbetet. När jag står där strax innan det ska genomföras kommer jag att tänka på en dröm jag hade för många år sen. Jag drömde jag såg en jätte i backen här utanför. Träden nådde honom till bröstet och han hade halvlångt hår som fladdrade i vinden. Jag uppfattade hans namn som JätteSnäll. Han måste vara den rätte att hjälpa till här, tänker jag. Så jag ber honom hjälpa till, om det är möjligt.

-Det här går lättare än jag trott säger Peter när han börjar dra åt bultarna. Det är inte så svårt som jag hade föreställt mig. Han upprepar det  flera gånger under arbetets gång. Och han lyckas få bjälken tillbaks på plats där den en gång varit.

Jag tackar JätteSnäll för hjälpen.

Så har ombyggnaden fått en god start. Men nästa dag vaknar jag med huvudvärk och tvivel. Ska jag verkligen göra så som jag tänkt med den här ombyggnaden? Blir det bra så? Eller…?

Tankarna snurrar och efter en stund inser jag att det inte är tankarna som kommer att leda mig rätt och ge mig svaren.. Det är något annat  som måste till.

När jag släpper  "det grubblande tänkandet” kommer en annan slags tankar, eller bilder, eller  …….. Jag börjar lyssna istället för att försöka tänka ut.

När jag arbetade som textilkonstnär, innan jag flyttade till österlen och var med om att starta Näckrosen vävde jag  en bild med namnet ”Någonting stiger mot ytan”. Jag hade ingen aning om att den, eller snarare den sanning som den kom ur, skulle komma att vägleda mig i mitt förhållningssätt till livet 25 år senare. Den kom till mig så som alla bilder kom till mig då när jag arbetade konstnärligt . Den bara fanns där och jag lyssnade till den och lät den träda fram i min vävstol.  När jag fick en bild var den aldrig tydlig från början. Den var mer som en aning. Kanske såg jag en rörelse, eller en färg. Sen följde ett tålmodigt arbete med att lyssna inåt och fånga upp det  som framträdde.

Många gånger har jag tänkt på det här sättet att arbeta när jag nu driver kursgården. Metodiken från det konstnärliga arbetet har gett mig tillit när jag befinner mig i situationer då jag inte riktigt vet vad jag ska göra. Jag tänker på hur en bild  som bara var en aning  när den först dök upp i mitt medvetande, efterhand som jag arbetade med den, blev allt tydligare .

Bilden ”Någonting stiger mot ytan” skildrar  den processen. Från ett dunkel där inget kan urskiljas lösgör sig något som vartefter får en allt tydligare form. Och blir synligt.

Jag visste när jag vävde den att den skildrar medvetandeprocessen men jag visste inte vilken djup verklighet den var sprungen ur. Eller att den 25 år senare skulle ge mig en stark tillit till livsprocessen och en djup känsla av förankring i mitt liv.

Den här bilden står fram så tydligt för mig nu, eller inte bilden utan det den berättar för mig. Den dyker upp som en vägledare som har något viktigt att säga mig i de funderingar och beslut jag ställs inför i arbetet med den ombyggnad som vi påbörjat. När jag börjar tvivla så kommer bilden och talar till mig. Påminner mig om att ha tillit till att processen har sin gång. Och att jag steg för steg kommer att se vad jag ska göra. Och att  jag inte ska bli rädd när jag inte vet. Jag ska bara lugnt gå vidare . Be om hjälp och vägledning. Och lyssna noga.  Den påminner mig om att jag modigt måste våga gå stigen även om jag inte ser vart den leder. Bara ha tillit till det liv som är så vist ordnat att det gav mig bilder som 25 år senare skulle komma att ge mig viktig vägledning för hur jag ska förhålla mig till mitt liv och det som händer där.